Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra ej underläto att njuta af de förfriskningar och förströelser, som erbjödos i borgen.
Richard och Wilfred följde med anglosaxaren Cedric in i
likrummet, där deras följeslagare med en högtidlig min pekade på Athelstanes bår, hvarefter de följde hans exempel, i det de andäktigt korsade sig och frammumlade en kort bön för den hädangångnes själ.
Då denna fromma handling var utförd, gaf Cedric dem åter en
vink, att de skulle följa med honom, och gick med ljudlösa steg öfver stengolfvet. Han öppnade mycket varsamt dörren till en liten bönkammare, som stötte intill kapellet. Det var ungefär åtta fot i kvadrat och var liksom själfva kapellet urhålkadt i muren, och då skottgluggen, hvarifrån den upplystes, vette åt öster och vidgade sig betydligt utåt, föll en stråle af den nedgående solen in i dess mörka
inre och lyste på en kvinna med värdig hållning, i hvars ansikte man såg tydliga spår af majestätisk skönhet. Hennes långa sorgdräkt och böljande slöja af svart sorgflor framhöllo hennes hvita hy och de vackra, ljusa lockarna, som tiden hvarken tunnat ut eller blekt. Hennes ansikte uttryckte den djupaste sorg, som låter förena sig med undergifvenhet. På stenbordet framför henne stod ett krucifix af elfenben, bredvid hvilket låg en mässbok, hvars blad voro rikt sirade med bilder och hvars band var smyckadt med spännen och beslag af guld.
»Ädla Edith», sade Cedric efter att ett ögonblick ha stått tyst, liksom för att ge Richard och Wilfred tid att betrakta husets fru, »dessa män äro hedervärda främlinger, som ha kommit för att ta del i din sorg. Detta är den tappre riddare, som kämpade så käckt för att befria honom, hvilken vi i dag sörja.»
»Hans tapperhet har gjort sig förtjänt af mitt tack», svarade fru Edith, »fastän det var himlens vilja att ingenting skulle uträttas därmed. Jag tackar också för hans och hans följeslagares artighet att komma hit och se Adelings änka, Athelstanes moder, i hennes djupa sorg och bedröfvelse. Åt er omsorg, frände, anförtror jag dem, förvissad om, att de ej skola komma att sakna den gästfrihet, som detta sorgens hus ännu kan erbjuda.»
Gästerna bugade sig djupt för den sörjande modern och gingo
sedan vidare med sin ledsagare.
Uppför en annan trappa kommo de upp i ett gemak af samma
storlek som det de först kommit in i och som upptog våningen
omedelbart ofvanpå. Innan dörren till detta rum ännu öppnats, ljöd en dämpad sorgesång därifrån. Då de inträdde, befunno de sig inför omkring tjugu matronor och jungfrur af förnäm anglosaxisk börd. Fyra jungfrur uppstämde under anförande af Rowena en hymn för den aflidnes själ.
Rowena hälsade med behagfull värdighet på sin befriare.
Hennes väsen var allvarligt, men icke nedslaget, och det är tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
