Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår hjältes bröllop firades sålunda med hans fars uttryckliga samtycke i det ärevördigaste af kristna tempel, den präktiga domkyrkan i York. Kungen var själf närvarande, och den bevågenhet han vid detta och andra tillfällen visade de kufvade och hittills föraktade anglosaxare gaf dem bättre och säkrare utsikter till att återvinna förlorade rättigheter än de med någon sannolikhet kunde
hoppas af ett medborgerligt krigs tvifvelaktiga möjligheter. Kyrkan gaf sin välsignelse med all den pomp och ståt, som den romerska kyrkan med så lysande verkan förstår att utveckla.
Gurth tjänstgjorde i präktig dräkt som väpnare åt sin unge
herre, hvilken han hade tjänat så trofast, och den högsinnade Wamba var äfven med, prydd med en ny mössa och praktfulla silfverbjällror. De hade delat Wilfreds faror och motgång, och som de hade rätt att vänta fingo de fortfarande dela hans lyckligare öden.
Morgonen efter bröllopet underrättades lady Rowena af sin
kammartärna om, att en ung kvinna bad att få tala med henne utan vittnen. Rowena blef förvånad öfver denna begäran, besinnade sig, blef nyfiken och befallde slutligen, att den främmande skulle insläppas och att tärnorna skulle draga sig tillbaka.
Hon inträdde — en ädel och värdig gestalt, hvars behagfulla
och majestätiska former snarare framhöllos än doldes af den långa, hvita slöja, hvari hon var insvept. Hennes hållning var vördnadsfull, men det fanns ej däri den minsta skymt af fruktan eller inställsamhet. Rowena var alltid redo att erkänna andras kraf och taga hänsyn till andras känslor. Hon reste sig och ämnade bjuda sin sköna gäst att sitta ned, men den främmande såg på Elgitha och uttalade åter en önskan om ett samtal med lady Rowena mellan fyra ögon.
Knappast hade Elgitha gått, förrän den sköna främmande kvinnan till Rowenas förvåning böjde ett knä, tryckte sina händer mot sin panna och kysste hennes broderade klädningsfåll, fastän Rowena försökte hindra det.
»Hvad betyder detta?» frågade den öfverraskade unga frun,
»hvarför visar ni mig en sådan vördnad?»
»Emedan jag», sade Rebecka, i det hon reste sig upp och åter
antog sin vanliga lugna värdighet, »med full rätt och utan att öfverträda det passandes bud kan betala er, lady af Ivanhoe, den tacksamhetsskuld, hvari jag står till Wilfred af Ivanhoe. Jag är — förlåt den djärfhet, hvarmed jag bragt er mitt folks hyllning — jag är den olyckliga judinnan, för hvilken er make vågade sitt lif under så ojämna villkor på torneringsplatsen vid Tempelstowe.»
»Wilfred af Ivanhoe», sade Rowena, »vedergällde den dagen endast i ringa mått ert outtröttliga deltagande för honom, då han var sårad och i nöd. Tala! Är det något mera, hvarmed han eller jag kan hjälpa er?»
»Nej, ingenting», svarade Rebecka lugnt, »utom att bringa honom min tacksamma afskedshälsning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
