Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN
af Israels hus», d. v. s. hon — eller »du» — hör icke till det
utvalda folket. Då kominer hon fram och faller på knä för honom
och säger: »Herre, hjälp mig.» Men han svarar och säger
direkt till henne: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen
och kasta det åt hundarna», d. v. s. du hör icke till barnen, du
är oren, du är ovärdig. Hur olikt honom synes icke allt detta
vara! Och hur förskräckligt var det icke för henne! Det var ju
att lägga sten på börda?
Men det finnes naturligtvis en förklaringsgrund, äfven om
blott en enda, och den är fullt tillräcklig: han kände hennes
tro. »Han kände alla och behöfde icke någon annans
vittnesbörd om människorna; ty af sig själf visste han hvad i
människan var» (Joh. 2: 24, 25). Han visste, hvad just hennes tro
tålde. Och den skulle nu pröfvas likasom i eld. Så skulle den
bli allt renare och starkare. Det var hans kärleks afsikt. Och
han vann sitt mål. Hennes tro vann blott på profvet, den vann
både i ödmjukhet och uthållighet. Därom vittnar hennes
knäfall och hennes andra rop: »Herre, hjälp mig.» Kvinnan bestod
det svåra profvet, bestod det väl. Och så fick hon både den
hjälp, som hon åtrådde, och Jesu goda, uppmuntrande ord om
hennes stora tro: »O kvinna, din tro är stor. Ske dig, såsom
du vill.» Månne hon icke märkte glädjen hos Jesus, då han
uttalade det ordet och så gaf hjälpen? Nu var i alla händelser
all nöd öfver och«äfven hennes glädje stor.
Huru mycket förstå vi nu häraf? Det beror naturligtvis på
mer eller mindre djup kristlig erfarenhet.
All vår nöd, större eller mindre, är ämnad att drifva oss
till den himmelske hjälparen, icke blott till att se efter hjälp
utifrån. Det är så med våra egna rent personliga svårigheter,
och det är så, om andras nöd ligger på oss, särskildt våra
närmastes, allra mest våra barns, de må sedan själfva känna sitt
nödläge eller icke. Får nöden drifva oss dit? Och finnes det då
något riktigt allvar hos oss, såsom hos henne, då hon »ropade»?
Ropa vi, åkalla vi? Det är ju så Gud manar: »Åkalla mig i
nöden.» Huru lam är icke ofta nog vår bön, äfven när det
naturligt nog borde vara stort allvar! Huru litet ödmjuk vilja, huru
föga verklig tro kan icke ofta spåras i den! Herren har helt
visst mången gång orsak till att, mänskligt taladt, vara förundrad
och bedröfvad öfver vår brist på trosallvar, och det fastän vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
