Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 TREDJE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHETSSÖNDAG
Men än mer: vill du stå upp och gä till din fader med
bekännelsen: »Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig»?
Du har syndat mot dig själf, du har syndat mot människor, mot
far och mor kanske eller mot man eller hustru och barn, mot
andra. Ja, icke blott mot, utan också med andra. Men se icke
blott utåt, utan också uppåt! Du har syndat »mot himmelen»,
mot Gud. Känner du icke det? David kände det. Han hade
syndat svårt mot människor. Men huru tungt det än kunde vara
och utan tvifvel var, till Gud suckade han i botfärdighet: »Mot
dig allena har jag syndat och gjort hvad ondt är i dina ögon»
(Ps. 51:6).
Du har måhända känt, hur just det vill fram. Det tränger
rätt våldsamt på emellanåt under inre press och nöd. Skall det få
komma fram, verkligt, på allvar fram, fram i ord, i
bekännelse-och böneord inför Gud?
»Så stod han upp och gick till sin fader.» Det är
fortsättningen af sonens historia, såsom liknelsen tecknar den. Det var
helt visst en tung väg, vägen tillbaka, vägen hem från det
främmande landet. Ack, de minnena, de svåra, dystra minnena,
minnena af allt det som blifvit förspilldt! Är det för öfrigt vardt att
gå vägen hemåt; skall jag våga det? Sådana kommo och gingo
frågorna, kommo och gingo.
Hur det kan bölja och kämpa i en stackars uppväckt män:
niskas själ! Och huru hon kan bäfva inför uppgörelsen! Hon
känner, hon kanske till och med vet, att allt hänger därpå. Det
gäller att bryta med allt som varit, med allt det gamla,
vid-hägsna, naturliga, köttsliga väsendet och börja på nytt, verkligt
på nytt, ja, vända bladet i sitt lifs historia och aldrig skrifva den
så igen. Men börja? Är det verkligen vardt att börja något nytt?
Kanske ändå allt är för alltid förloradt. Det blir kanske endast
en illusion till, som brister. Och då är det ju ännu värre.
Det är ofta en tung väg, en lång väg, vägen hem-från det
främmande landet.
Men nej, din Faders kärlek förkortar den. O, hur
fadershjärtat har längtat och bidat! Din Fader ser dig, där du går din
väg, böjd, nedtryckt, kanske halft förtviflad. Du skulle törhända
för mången annan vara oigenkännlig, och äfven för hans ögon är
du ju visst icke densamme, som när du lämnade fadershemmet.
Och dock är det något han känner igen, alltid något. Det är än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
