Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 TRETTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHETSSÖNDAG
Tillfälligt, om det nu verkligen någonsin skall anses för tillfälligt,
ställas vi inför nöden, inför andras behof./Huru stå vi där, med
hvad sinne? Måhända äro vi likgiltiga såsom både prästen och
leviten i vår liknelse. Vi se och gå förbi, stelt förbi eller på sin
höjd med en viss nyfikenhet eller en axelryckning, en beklagande
suck. Något mera blir det icke. Ingenting blir gjordt. Vi äro
egoister, vi ha icke hjärta, vi ha ingen barmhärtighet. Vi göra
kanske icke en mask för när, vi göra tvärtom hvar man rätt. Och
äfven om vi ingen orsak ha att brösta oss däröfver, det är ju
alltid något. Men det är alltför litet, kärlek är det ju icke. Göra
vi också hvar man rätt från kärlekens synpunkt?
Se nu i stället på samariten! Hvilket hjärtelag han har!
Ätt se och förbarma sig är hos honom ett. Och han bevisar den
stackars mannen barmhärtighet. Det blir praktisk handling hos
honom. Han älskar icke med ord och med tungan, utan i gärning
och i sanning. Han försakar sin egen bekvämlighet, sin hvila,
han uppoffrar af sina penningar. Och han gör personlig tjänst,
så långt som möjligt är. Däri tyckes han ha sin lust. Och när
han för någon orsaks skull icke längre är i stånd att göra personlig
tjänst, vill han dock i någon mån ha personlig del i kärlekens
verk. Han tager fram två silfverpenningar och gifver åt värden
och säger: »Sköt honom, och hvad du mer kostar på honom
skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka». Han nödgas
försaka glädjen att få personligen taga vård om den nödställde,
men han drager sig därför icke undan, han passar icke på
tillfället att blifva helt fri, utan han tjänar alltfort på det sätt han nu
■kan och bestämmer icke själfviskt någon gräns för sitt offrande.
Är nu detta du och jag? Att detta är kärlek, verklig kärlek,
karlek, värd det namnet, det är visst för hvar och en af oss. Så
mycket förstå vi oss alla på. Men är jag, är du den mannen?
Det vore till en början väl, om vi åtminstone verkligt ville
det. Tillfällen saknas ju aldrig, tillfällen att gifva hjälp, vare
sig en yttre eller inre hjälp ät nödställda. Huru mänga äro icke
de som råkat ut för röfvare och äro både afklädda och slagna
och half döda! För Jesus voro många människor plågade och
uppgifna, »lika får, som icke hafva någon herde». Det finnes
många mer eller mindre djupa skador, fördolda eller öppna sår,
för hvilka behöfves kärlekens stillande olja och stärkande vin. }
Pontus Wikner berättar i ett bref om en vän i Uppsala, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
