Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 FJORTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHETSSÖNDAG
Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;
men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
med den lag, som är i min håg, en som gör mig till fånge
under syndens lag, som är i mina lemmar. Jag arma
människa! Hvem skall frälsa mig från denna dödens kropp?
—- Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!
Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själf, visserligen med
min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
Rom. 7: 7-25.
DET är något djupt tragiskt, ett oändligt vemod, en den
bittraste sorg i de ord vi nu ha läst. Det känna vi, det måste
vi känna, om vi annars ha någon känsla för hvad som kan röra
sig innerst inne i ett människohjärta. Oeh därom är det ju
tydligt fråga här. Det är en personlig bekännelse, icke en
fantasiskapelse, en blott föreställning om huru det skulle kunna vara.
Mannen, som skrifver det, har uppenbarligen fått en
djupgående, kraftig inre väckelse. Han känner djupt sin synd. Äfven
begärelsen, den onda lusten är synd för honom. Så djupt inåt
hafva Guds kraf på honom gått. Och nu vill han blifva fri,
verkligt fri. Efter sin invärtes människa har han sin lust i Guds
lag; Guds lag är i hans håg. Hans åtrå står efter dess fullbordan
i hans lif. Men hvilken spänning, hvilken slitning mellan vilja
och kunna är det icke hos honom! Han är vanmäktig till att
göra det goda, som han vill. Ja, han gör till och med livad han
icke blott icke vill, utan rent af hatar. Vi finna i själfva
framställningen likasom en ständig, hopplös kretsgång i hans tankar,
hans vilje- och handlingslif. Slutet på allt är ett skri, ett
ångestrop: »Jag arma människa!» Och han vänder sig likasom åt
alla sidor med sin bäfvande fråga: »Hvem skall frälsa mig från
denna dödens kropp?»
Hvad säga vi nu om allt detta? Stå vi inför dessa
hjärteutgjutelser endast såsom mer eller mindre intresserade eller
likgiltiga åskådare? Eller fatta vi på grund af egen inre erfarenhet
något af den djupa nöd, som här möter oss? Är det ett stycke
af vårt eget lifs inre historia, således ett stycke af vår egen
hjärte-värld? Med andra ord skulle vi ju också kunna forma frågan så:
Känna vi fullt personligt vår synd? Veta vi af begärelsen, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
