Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA BÖNDAGEN (REFORMATIONSFESTEN) 369
Att icke tro, det är att vara utan stöd och fäste, det är att
kastas hit och dit i oro och hjälplöshet, det är att vara utan fast*
het och kraft i sitt inre. Att tro däremot, ja, det är att hafva ett
fast stöd och därigenom en fast och viss ståndpunkt och så kunna
hålla stånd trots allt och icke behöfva fly. Den som håller sig
i tro till Gud och hans löften, hans fötter stå på klippgrund.
Människor, som verkligen hafva gjort det, jag skulle vilja
säga i ur och skur, verkliga trosmänniskor, har det funnits i
alla tider.
Våra tankar gå vid denna erinran så naturligt ända tillbaka
till »de troendes fader». Och hvarför skulle vi icke söka
uppmuntran för vår tro ända där borta i den heliga historiens första
tid? »Han trodde på Herren» — det är det framför andra stora
ordet om Abraham. Det var del som satte prägel på honom.
Nya förbundets heliga skriftställare hafva tagit vara på särskildt
detta drag hos honom, hvarifrån allt det i hans lif, genom hvilket
han ärade Gud, får sin naturliga och tillfredsställande förklaring.
Han trodde på Herren, och därför hoppades han, äfven där ingen
förhoppning fanns. Så behölls han också i ro. Visst var han också
en människa, med samma natur som vi och hade sina svaga
stunder. Men i betraktande af det jämförelsevis sparsamma ljus
han hade vår han i sanning en hjälte i tro, och den ro, som hvilar
öfver honom trots alla orosämnen, är ett under så stort söm något.
1 fotspåren af den tro, som betecknade »de troendes fader»,
hafva sedan många barn gått, många, hvilkas nämn vi aldrig
få veta, förrän evigheten uppenbarar trons hemligheter och under,
och andra, hvilkas namn Guds rikes historia med tacksamhet
omgifver med särskildt ljus. Och ibland dessa är Martin Luther
en. Ingienting betecknar törhända äfven honom så isom just
tron, ett barns tro, uppenbar i en hjältes kamp och gärning.
Luther var också en människa, med samma natur som vi.
Han var långt ifrån något fulländadt helgon. Det är på sitt sätt
rent af välgörande att finna det med full tydlighet ådagalagdt
i hans historia. Han föres ju också därigenom så naturligt in
i raden af de heliga, hvilkas namn lysa i uppenbarelsens ord,
icke heller de några fulländade helgon. Men en troshjälte var
han, en trosmäniiiska såsom få. Och därför ligger där en
förunderlig ro äfven öfver hans lif och gärning, hur örosfylldt det
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
