Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 ANDRA BÖNDAGEN (REFORMATIONSFESTEN)
än för öfrigt var. Och denna ro ter sig särskildt stor i
afgörel-sestunder, då hans tro sättes såsom hårdast på prof.
Synden, just hans egen synd, vållade honom så svår oro.
Knappast någon har väl rätt kunnat teckna hans vånda och
ångest inom klostrets murar, innan evangelium löste hans själ.
Men Staupitz’s hänvisning till orden i trosbekännelsen: »Jag
tror på syndernas förlåtelse», det blef såsom gudomlig olja,
utgjuten öfver orosvågorna i hans inre. I den mån detta blef klart
för honom genom evangelii ord, hvilken ro fick och njöt han
icke genom tron!
Hvilken stridens man var han icke såsom reformator med
Guds nåde! Och huru ensam stod han icke först, ensam i hela,
vida världen, och äfven sedan, huru stod han där icke midt i
stridshvimlet ensam med allas ögon riktade på sig, en skottafia
för tusentals pilar, förgiftade af lögn och hat! Men — »här står
jag och kan icke annat »och så ett trosvisst amen därefter, det
var hans ord. »Han trodde på Herren». Och han kunde i fast och
glad tro sjunga å hela den troende församlingens vägnar:
»Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
Vårt hopp vi vilja bygga» (Sv. Ps. 124: 1).
Jag behöfver ju icke fortsätta. Martin Luthers trössång
framför alla andra är ju känd af alla. Jag säger endast: hvilken ro
midt under häftig strid andas den icke!
Kunde nu icke reformationsdagen få gifva oss någon väckelse
och hjälp just i riktningen af en mera obetingad tros tillit
För vårt enskilda lif behöfva vi, men må då också taga emot all
den uppmuntran till tro, som ligger i reformationsminnet! Huru
mörkt det än må vara, skulle vi än likasom få gå igenom den
mörkaste skog med de djupaste skuggor, så få vi hålla fars hand
i vår. Huru vildt ovädret än må rasa och det fräser och dundrar
rundtorn, få vi hvila i mors knä. Du förstår, att jag syftar på den
kärlek, hvaraf både fars och mors kärlek är en svag strimma,
men som rymmer dem båda i fullkomning. Om vi hafva tro,
skola vi hafva ro.
Såsom församling må vi ock taga emot denna uppmuntran till
tro! Ack, det är så mycken oro och klagan inom Guds församling.
Det /behöfdes mycket mera af trosglädje och trosvisshet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
