Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
och en låga flammade häftigt upp på ett tredje
ställe. Tre eldar brunno som ljusen i en kyrka,
och man kunde ej urskilja, om det var på jorden
eller högt i luften. Alla blevo oroliga, men de
hunno icke besinna sig, förrän eldarna slocknade,
och samtidigt hördes borta i vassen det ömkliga
tljutet av en hungrig varg. Dess dystra jämmer
for över vågorna och skar flyktingarna i hjärtat.
»Den utsvultne stackarn!» viskade Solomija
medlidsamt.
»Så sjunger jag också, när magen är alldeles
förtorkad och tom. Kanske han har fått väder¬
korn på oss och gråter för att han inte kan komma
2t:0S9:e– Hob ;
»Om du bara petar åt honom, mästerkatt, så
bär det i väg med honom», snäste Ostap till honom.
»Har du somnat, va” sa?» hördes plötsligt
fader Ovsij viska och kom emot dem från stranden.
»Nu skall överfarten börja.»
Alla begynte röra på sig. Äntligen! Man drog
en suck av lättnad. De våta, kalla och domnade
fötterna fingo plötsligt liv, och den stelfrusna kroppen
längtade efter rörelse. Verkligheten skingrade alla
fantasier, och hjärnan vaknade till full besinning.
»Nå, gnällde inte vargen bra?» viskade Ovsij i
Ivans öra och småskrattade.
»Att inte björnen bet ihjäl er», svarade Ivan
förundrad. »Jag kunde ha slagit mig i backen på
att det var ni, som ,..»
I denna viskning låg en så stor beundran över
fader Ovsijs sluga knep och en så naiv tro på att
han själv med ens genomskådat detta, att Ostap
och Solomija ofrivilligt måste skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
