Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
skratta åt henne och fläktade hånfullt över hennes
huvud med sina rödaktiga blomvippor. Solomija:
kände hat mot dessa växter som mot en levande
varelse; de retade henne. Hade hon haft en skära
eller en kniv, skulle hon ha skurit av dem, tills
de lågo där alldeles slagna eller tills hon själv
dukade under. Hon började bryta sönder och
trampa på dem, som om det varit en fiende. Men
vassen spjärnade emot, klängde sig fast vid henne,
sårade hennes händer och skakade i sina rötter,
som om den velat undertrycka ett hånskratt.
Solomija var dödstrött och nära att kvävas.
Svettdroppar runno utför kinderna; hennes bröst
hävde sig tungt, och ögonen glänste som på ett
vilddjur i en fälla. Det fanns tydligen ingen rädd¬
ning; hon måste förgås här, och Östap omkom
för hennes skull någonstädes där borta. Hon
2
tänkte också mindre på sig själv än på honom och
föreställde sig livligt, huru han nu låg sjuk och
ensam i vildmarken och spanade efter henne. Det
gjorde "henne så ont om honom, och hon brast i
gråt vid tanken på hans olycksöde.
Emellertid hade den korta höstdagen slocknat,
och) natten steg upp över de sumpiga vidderna.
Mörkret smög sig fram mellan vassrören, och sjöar
och träsk andades ut en vit dimma.
Det blev fuktigt och kallt. Under natten var
det ej möjligt för henne att gå vidare. Hon satt
med huvudet lutat mot händerna och grubblade.
Nej, hon ville inte förgås här! Så fort det åter
började dagas, skulle hon gå rakt, rakt fram, ända
tills hon kom ut ur ödemarken. Där skulle hon
träffa på människor, ge dem alla sina slantar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
