Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
emot vinden. Tydligen hade hon gått vilse. Vad
var att göra? Hennes ben darrade av den mödo¬
samma vandringen, och i hennes huvud vimlade
det av orediga tankar och inbillningar. Hon skulle
velat fråga vassen till råds, men den slöt sig tält
kring henne i en fientlig krets och viskade hotfullt.
I en sista förhoppning, att hon inte kunde vara så
långt borta från Ostap, att han ej skulle höra
henne, skrek hon:
»Ostap! O-stap!...»
Hennes röst ljöd dovt, ty den höga mur, som
vassen reste mot henne, hämmade ljudet och upp¬
slukade det. :
Solomija spratt till av förfäran; hennes hjärta
domnade, och armarna sjönhko vanmäktigt ner.
Men denna bedövning räckte ej länge. Förtvivlans
mod gav henne ny viljekraft och ny styrka, och
hon rusade framåt, böjande undan och brytande
sönder alla kvistar och stammar med en sårad
hjorts blinda häftighet. Gång på gång ropade hon
Östaps namn, men ingen svarade. Hon började
skrika med full hals, i den förhoppning att åtmin¬
stone någon annan skulle höra henne. Inte kunde
det vara möjligt, att hon avlägsnat sig så långt
ifrån stranden, att inga människor kommo inom
hörhåll förr eller senare? Men suset i säven över¬
röstade hennes försvagade skrik. De av den främ¬
mande rösten skrämda fåglarna kretsade med ängs¬
ligt pipande över hennes huvud. Vassen susade;
den reste sina toppar mot henne, klämde henne på
sidorna, förföljde henne bakifrån, snärjde hennes
fötter med sina rötter, skar och stack henne med
sina vassa blad, Hög, gul, glatt, tycktes den hån¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
