Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
det kom aldrig i fråga. Bunden, fattig hela sitt lif,
hade han i en inre värld skaffat sig utrymme för
sin personlighet; och det välde, han ägde öfver
själarna i den lilla komplex där han lefde, var vida
större än husfruns, som med brinnande ifver i
predikningar, psalmer och böner, med goda ord,
barmhärtiga gåfvor och därtill en erkänd härskaretalang
ville värfva själar för himlen. I hem, där denna
kamp om själar föres, där blir man tidigt klarsynt.
Man vänjes att tränga in i människors lönnligaste
djup, förstå de driffjädrar, som sätta deras
handlingars hjulverk i rörelse. Vid sidan af varm
hängifvenhet såg jag här tidigt skenfagra, skenheliga
skäl för gärningar, som kunde ha varit ogjorda. Såg
fattiga satar som låtsades vara hvad de icke voro,
gudfruktiga, såg starka viljor som böjdes för en
starkare, svaga ynkryggar som gåfvo sig genast.
Bland allt detta småkrafs gick syndaren, hedningen,
gubben Viskari sin bana hel och oböjd. Tog sitt
rus när det passade, men tog också ärligt emot de
svåra följderna, karl hela dagen.
När jag från långfärder i och utom Europa kom
till fädernegården, mötte mig Ukko med samma
trygga, buttra min han visat mig i barnaåren; jag
skakade hans bruna, hårda labb och redogjorde för
hvar jag senast varit. 1878 hade jag den glädjen
att kunna berätta för honom att jag i Dresden, på
en konstutställning, sett en tafla som hette „Der
Zauberkerl von Rasalaks", den taflan föreställde ingen
annan än min vän Adam Viskari, han själf
brunbränd, valkig, skallig och fullt medveten om sin
värdighet af trollkarl och äldsta person på min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
