Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
„0 ve! o ve! nu är han död––– —"
och retade emot sig den eljes blida v. Qvanten,
den ifriga A. I. Arvidson och många fler, ända
därhän att flere numror af Eos återsändes till dess
redaktör, tog Schauman honom ifrigt i försvar.
Första gången jag som barn såg Schauman
var för öfrigt just vid en dispyt om denna sak. Jag
var med kära far uppe hos dennes bästa vän
Mathias Akiander, där voro äfven ett par andra
farbröder, man talade ifrigt om „0 ve! O ve!" och
alla ogillade lifligt Zachris Topelius’ underdåniga
kväde. I detsamma kom där in i rummet ännu en
mager, bleklagd herre med en stor, tung bok under
armen, det var Otto Schauman. Knappast hörde han
hvarom talet var, innan han i sin extas tappade
boken i golfvet och med hetta och emfas utropade:
„mina herrar, kommen ihåg, att han var den lagliga
ordningens representant", ord som han framslungade
gång på gång med allt mera ökad accent. För mig
hade väl hela „o ve! o ve!" frågan sjunkit i
glömskans sjö, som så mycket annat, som jag hört, om
jag icke sett Schauman, jag minns bättre det sedda
än det hörda. Han stod där omgifven af röken af
Gefle vapen, i en dramatisk pose med utsträckt arm
och framslungande gång på gång de imposanta
orden, som dess värre icke tycktes imponera på
någon annan än mig.
Tjugu år senare skänkte han åt min hustru sin
broskyr Daniel Manin, med en sirlig dedikation,
och denna broskyr återväckte i mitt minne bilden af
scenen i Akianders studerkammare. Schauman hade
1868 varit rest till Venedig för att öfvervara bisätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
