Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
afskedsord, att alla finnar voro välkomna hos
honom, fick jag lust att hälsa på min forne elev,
jag lämnade in mitt kort och fick genast företräde.
Döm om min förvåning: framför mig stod en alldeles
främmande person, därtill en som synbarligen var
mycket sjuk. Jag gjorde min ursäkt, nämnande
hvarför jag sökt honom, i hvad ärende jag var i
Berlin och i hvilken ställning jag stått till hans
namne.
Den sjuke lifvades synbarligen upp. „Man
återkommer således ändock till Finland", voro hans
första ord. Därefter presenterade han sig som en
broder till Finlands forna generalguvernör, grefve
Alexander Wladimirovitsch. Han bad mig vara
välkommen, ville nödvändigt tala vid mig, vi skulle
äta frukost tillsammans. „Ni fullgör endast en akt
af barmhärtighet, om ni stannar hos mig. På resa
till München har jag insjuknat och varit instängd
flere dagar." Jag mottog hans vänliga inbjudning
och behöfde sannerligen icke hålla före att jag
förspillt min tid.
Två personer kunna knappast vara mera olika
hvarandra än bröderna Adlerberg. Hållning,
ansiktsuttryck och sätt att tala, allt var olika hos dem.
Grefve Nikolai var tystlåten, en vek och melankolisk
romantiker med tårad blick och lättrördt hjärta, och
grefve Alexander en af de spirituellaste, mest
underhållande och frispråkiga personer jag vid denna tid
träffat. Det gjorde honom, i detta nu en fallen
man, så godt som landsflyktig, ensam och sjuk,
•ett angenämt nöje att tala om den tid, då han var
något i världen. Han hade därtill den förledande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
