Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
pariservistelse tog ett abrupt slut. För min del
tror jag att mr Joubrac i den saken kunnat lämna
många upplysningar. Han reste till Rom, ur rent
konstnärlig synpunkt en olycka för honom, ty
medan den nya konsten förberedde sig till den högsta
andliga kraftutveckling som det 19:de seklet
upplefvat (realismen och nationalitetsidén) låg han i
Rom och dåsade på minnen af fornstora dar,
målade urbinistiskt, florentinskt och venetianskt, och
fann aldrig sin samtids i högre mening, icke ens
sin egen stil.
I Rom skref han en del förtjusande bref,
publicerade af E. Nervänder i „Ett konstnärslif".
Bland brefven finns en oförgänglig, solmättad
beskrifning öfver trädgården och ingången till hans
atelier. Han blef för öfrigt väl starkt påverkad af
den klerikalt konservativa andan i staden. Han
var, som af brefven framgår, icke någon synnerlig
vän af den italienska frihetsrörelsen, orsaken
därtill torde delvis ha varit den att han, som
förälskat sig i en monumentalt massiv romarinna,
ofrivilligt såg med hennes ögon på de politiska
företeelserna i den eviga staden. Hvad hon hette i
familjenamn och till hvilken samhällsklass hon hörde
är mig icke bekant. Han kallade henne Stella; af
det lilla han då och då berättade om henne
framgick, att hon var en genommusikalisk, klok och
praktiskt anlagd, men starkt klerikalt sinnad kvinna.
Han hade mer än en gång försökt att bryta de
ömma banden för att återvända mot norden. Att
han så länge blef romare, var hennes fel. Stellas
porträtt, af hvilket han skänkte mig ett exemplar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
