Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
visar en ståtlig, något robust kvinna i en dräkt,
påminnande om den albaniska folkdräkten.
När han så, efter i det närmaste sex års
bortavaro, 1870 återkom till fäderneslandet, hade lifvet
gått förbi honom, han var absolut oförstådd t. o.
m. af kritiken. Hans mångåriga vän Anders
Ramsay, som sett mycket i modernt måleri och hade
öga för tidens konst, varnade honom för att utställa
sina saker separat och i massa. Men Falkman
hade verkligen en egenskap som var finsk, han
kunde vara envis. Och följden blef ett nederlag
för Falkman, lika förkrossande, som det Ekman
led 1866 i Stockholm. Jag har läst den för
Falkman mördande kritiken, den var af doktor F.
Berndtson, och allt som med anledning däraf tryckts, jag
har talat om densamma med Berndtson själf, med
Z. Topelius och med Falkman och håller för att
kritiken, riktig i sina grunddrag, olämplig i sin
form, var särskildt då den riktades mot en person,
så vek, så bortskämd och omhuldad af släkt och
vänner, rent af hård. Äfven med mindre kraftord
visste Falkman hvad klockan var slagen. Men å
andra sidan, hade där funnits något af allt det,
hvars förekomst Berndtson förnekade, så hade det
nog kommit fram. Geniet, den stora begåfningen,
den lysande talangen förnekar sig aldrig. Den dag
kommer en gång, då den smutskastad, okvädad,
skakar belackarena från sig och står där strålande klar.
I nära tjugo år lefde Falkman efter detta stora
nederlag, men segerns dag kom ej. Hvarför?
Emedan det som Berndtson sade högt från sin tagna
och vunna domarestol, detsamma hade Falkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
