Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
nog sagt sig själf redan för länge sedan. Redan
på femtiotalet skrifver han från Berlin: »Det enda
som jag tror skulle kunna riktigt fullt väcka den
ljumma glöden (hos mig) vore skulpturen, men ...
Berndtson var en objektiv man, det stadgade
anseende han åtnjöt berodde på vetskapen om hans
oväld, den var större än hans sakkunskap; han hade
öfverhufvudtaget sett föga af konst. Topelius
uttryckliga ord voro, „att någon personlig afvoghet
å Berndtsons sida alis icke kan förutsättas". Att
hans dom var hård, har ofvan nämnts, att den var
orättvis, därutinnan att Berndtson alis icke tog notis
om Falkmans förtjusande små saker, efter
gammalitalienska manuskript etc., må här med tanke på
A. Ramsays och E. Nervänders yttranden i denna
sak erkännas. Därtill kommer att Falkman var
raffinerad i kompositionen, hvilket bland annat
framgick ur raden af hans tablåer.
Ännu en förödmjukelse återstod för den åldrande
konstnären att smälta. Han ville måla ett celebert
porträtt af en celeber person och vände sig i detta
afseende till fröken Helene Fontenilliat, grefvinnan
Adlerbergs dotterdotter. Det gjordes i toilettväg
stora tillrustningar för denna målning. Den unga,
lifliga fransyskan med sitt guldröda hår, sin fina,
något kalla, genomskinliga teint var minst af alla
lämpad att målas af Falkmans pensel. Gunnar
Berndtsons hade härvid varit den rätta. En dag
kom grefvinnan Adlerberg upp i ateliern, såg det
halffärdiga porträttet och härvid stannade den
målningen.
Från dessa tvenne nederlag gick Falkman ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
