Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
vistades min hustru och jag i Stockholm, vi hade tagit
in på det lilla hotellet Germania. Där fingo vi
fullkomligt oväntadt ett besök af grefve Snoilsky. Jag hade
känt honom från tiden för den första stora
tragedin i hans lif, den som Ibsen formade till ett af sina
vackraste sorgespel Rosmersholm, men sedan den
tiden hade mer än tjugu år förgått utan att vi råkats; nu
var han för oss obekant som människa. Med några
vackra ord om Finland och C. G. Estlander ursäktade
han sitt besök och den inbjudning till middag han
nu framförde. Att vi med glädje emottogo denna
inbjudning, var ju gifvet.
Middagssällskapet bestod, utom af värdfolket
och oss, af Oscar Levertin och Axel Lundegård.
I matsalen hängde ett porträtt i rödkrita, som jag
redan på håll kunde se vara tecknadt af Severin
Falkman. Så var äfven fallet. Porträttet, utfördt i
Rom, återger bilden af „Sven Tröst" från den tidén
han slog sin ljudande tamburin och skänkte i af
sitt unga vin.
Det ena ordet gaf det andra. Snoilsky blef
varm, talte om sina Roma-år och sitt umgänge med
Falkman.
„Skrif ned", sade jag till vår värd, „allt hvad ni
nu sagt i kväll, och låt mig införa detta i gillets
publikation „Brokiga blad", det blir ett vackert minne
öfver Falkman."
Men Snoilsky var ovillig. När vi på
eftermiddagen kommo för oss själfva, framförde jag ännu en
gång min anhållan, och stödde den därmed, att
Falkman varit en svensk man, som i främmande land
blifvit en prydnad för det svenska namnet; mig ve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
