Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
ren, och in kommer Edelfelt, mörk och dyster i
hågen. Han sätte sig vid min bädd, så att jag
såg honom i profil mot himlens grå. Att där
var något, som gått sönder inom honom, såg
jag genast, ty hans nervösa rörelser och spända
ansikte tydde därpå, därom talade äfven hans
tystnad. Edelfelt var nämligen i alla tider en
meddelsam människa; teg han, ja, då var det
något på tok.
„Nå, hvad är det om, tala ut bara."
Ja, han borde aldrig ha blifvit målare.
„Se så där, ja, äro vi där nu igen".
Med en brusande fart for han ut mot sig själf
och sitt yrke. „Kan du tänka dig en sådan åsna, ett
sådant nöt jag är, Kröyer och jag ha målat samma
motiv: hafvet och barnen. Men han har målat
en oändlig plage med lekande barn, gul sand
och blått haf, jag några barn vid en hafsstrand.
Lifvet, människolif et i sin lekfulla litenhet mot
hafvet. Lifvet är som ett rö, som ett spår
på stranden, dem böljorna skölja öfver och skölja
ut. Men herre gud, huru mycket större och
vackrare, skönare har icke han gjort sitt verk än jag
mitt. Hos honom små barn och ett väldigt haf.
Hos mig stora illa vuxna barn och ett litet
ynkligt haf. Och till ännu, mina pojkar äro
violetta, och stranden är violett, medan allt hos
Kröyer går i gladaste blått och mildaste gult.
Jag är ingenting, kan ingenting, blir ingenting."
Han var otröstliga brast ut i gråt och förut mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
