Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
sig själf i ord, som en Tersites kunnat afundas
honom. »Konsten var ett gyckelspel. Hvad är
det människorna till först försaka, när nöd går
på? Konsten! De taga den ej på allvar. Den
behöfs inte i lifvet. Gycklare äro konstnärerna.
Människornas tidsfördrifvare. Det lär en gån g
ha föreslagits att invälja Hasselberg, du vet,
näckrosens skapare, den store Hasselberg, som
stadsfullmäktig i Göteborg, men där blef ett grin,
ett enda grin. En konstnär som en nyttig,
arbetande samhällsmedlem, det var omöjligt. Saken
föll på sin orimlighet. Bort med oss onyttiga
gycklare. Konsten är den grymmaste bland alla
gudinnor, värre än Kybele och Astarot. Allt
skall man ge åt henne, och när man gifvit allt,
så säger hon fräckt: Det här är ingenting. En
tjänsteman, en tekniker lär sin sak och tillämpar
den sedan lifvet igenom, men jag! Alla vårar i
maj, när alla andra bli förryckta af lifsglädje, går
jag i ångest. Hvarje vår, så länge jag lefver,
skall jag i salongen i Paris taga min examen,
inför en dum, hjärtlös, obegripande publik. Ack,
jag förstår dem, gycklarne i Rom, deras »morituri
te salutant" kom ur hjärtats djup, döden befriade
dem ur gycklargörat. Konsten har tagit ifrån
mig hemland och hemlif, gjort mig till en dålig
människa." Han var utom sig.
Hvar och en, som sett Edelfelt, när han gaf
uttryck åt sin vrede, sin smärta, sin glädje eller
oro, kunde se, huru han omedelbart, omed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
