Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155’
hade samma mål. Jag tycktes vara för honom
ett lyckligt fynd, i det han slapp att vara ensam
och att ensam vårda sig om sina otaliga
ritningar och papper; jag blef honom härvid med
nöje en tjänande broder.
Garnier var vid denna tid femtio år, men
såg äldre ut. Född i Paris (den 6 nov. 1825)
af föräldrar i små omständigheter — fadern var
ciselör, gravör och konstnär i emaljer — hade
han i unga år arbetat med otrolig energi för att
komma sig upp. Följde så det väldiga arbetet
vid operan. I fjorton år, från 1861 då han vid
en täflan vann första priset, hade han stått i
spetsen för detta jätteverk, som helt upptagit
hans andliga och fysiska kraft. Han gjorde nu
intryck af en öfveransträngd man. Djupa fåror
veckade hans panna, hans ansikte såg, när han
var tyst, trött ut. Men när han talade, då var
det glans, lif och värme i hans blick, hans drag
och hans ord.
Att börja med fick jag redogöra för „le cher
Frédéric et la charmante Carina (fru Scholander)
et toutes les mioches". „Det är människor. För
mig uppväga de hela Skandinavien."
— „Det är synd om Frédéric; bygga hus
de sapin, c’est bete, kalkrappa byggnader, gipsa
öfver dem, är det en syssla för en man som
han? Här skulle han vara!"
Plötsligt frågar Garnier om jag sett „Saint
Georges" i Stockholm. Där hade funnits en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
