Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161’
uppenbarar sig, för det mesta klär sig i mjuka
former och eleganta fraser, den fanns äfven hos
Charles Garnier. När han talade t. ex. om de
malpropra grekernas råhet, om prefekten och
hans adjoint i Egina, „två ohöfliga lymlar, med
öron som handtag och ett uttryck af den
mänskliga dumheten i sin högsta potens petrificerad i
det råa, solbrända anletet", då öfverglänste han
sin reskamrat och vän Edmond About, som i
sin „La Gréce contemporaine" gjort sig lustig
öfver lifvet i Athen, grekiska seder och
åskådningar, på ett sätt som Hellas’ söner och
döttrar än i dag icke förlåtit fransmännen. Och
Garniers känslor vis à vis Tyskland och tyskarna
i fråga om den mest vörnadsvärda bland
konsterna, arkitekturen, voro icke älskvärda. Han
hatade „les prussiens", barnsligt intensivt.
„När ni betraktar ett kinesiskt konstverk",
sade han, „så är det strängt taget omöjligt för
er att rätt värdesätta det. Dess drakar förskräcka
er ej, ni finner dem puerila; dess skönhetsideal
väcker ert medlidande. Arbetet har för er
kuriositetens intresse, men det kuriösa roar först,
tröttar sen och förargar till sist. Så är det också
med den moderna tyska arkitekturen i mina ögon.
För mig slutar den monumentala tyska
byggnadskonsten vid tiden för Fredrik den stores
död; sedan är allt joujou". Garnier har skrifvit
en, för en fransk konstdomare, belysande artikel
om utländsk arkitektur i medlet af sista seklet.
ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
