Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200’
„ Lille har nyktrat till efter sin Jenny
Lind-berusning. Teologerna äro glada att där inte
speltes mariage mellan kyrkan och teatern".
När någon bland oss frågade Zachris
Topelius om denna Jenny Lind-beundran ej vore
att anse — åtminstone till stor del — som en
tidens nevros, en sysslolösa ungdomars och
nervösa kvinnors hänryckning i en tid, då de
stora namnen sällan döko upp i vårt
himmelsstreck, om icke bland det dåtida Europas
sångerskor funnos de, som kunde anses som Jenny
Linds likar, ja, större än hon, blef han ifrig.
Det vill säga, det blef han icke, ty han blef
aldrig ifrig. Men han gaf till svar ett bestämdt
nej. Jenny Lind var sångens heliga snöhvita
svan, hon och ingen annan. Hon stod bland
kvinnor ensam på konstens marknadstorg, där
lump och trasor, dygder och laster höllos fala,
ren och obefläckad. De andra hade lärt att
sjunga, hon kunde sjunga, förbi skolor och
skalor gick hon rakt mot målet. Hennes toner
buros af hänförelse och lefde i renhetens glans.
Hennes samtida största rival i konsten, madame
Malibran, nådde kanske rent dramatiskt högre,
men Jenny Linds stämma med dess ljusa, milda,
rent nordiska klang, hennes toners jungfruliga
renhet besatt hon ej. Allt medan han talade
tecknade han upp på ett papper några ord och
strofer, och senare på kvällen bad han att få
„läsa upp några verser, som ej voro färdiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
