Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215’
portar att öppna sig för oss på vid gafvel, så
är det förvisso riktigt. Därvid tänka vi alla främst
på Fältskärns berättelser. Dessa i ett nästan
alltför enkelt språk skrifna, underbart spännande
noveller tyckas mig till hela sin innebörd vara
en transkription af „Vår gud är oss en väldig
borg" eller på Gustaf II Adolfs psalm „Förfäras
ej, du lilla hop". Det är det mest luterskt
protestantiska, som man någonstädes får läsa. Ali
sol, allt ljus faller på luteranerna, de må sedan
heta svenskar, finnar, sachsare eller skottar,
medan papisterna vandra i mörkret. I trettio år
förödas de papistiska länderna, i trettio år
försvara de sitt fädernesland mot en inkräktare —
allt är intet inför Zachris Topelius, ty lik en
annan Carolus XII i Altranstädt förklarar han:
„ty strida vi för den rätta läran". Den
österbottniska gudaktigheten i lutersk form, insupen
i barnaåren, har genomträngt hela hans själslif,
genomsyrat hans tanke- och känslolif, den är
hans lifs patos, som innerst bär upp hans
fältskär och honom själf, och detta till den grad
att medan han våren böjlig och möjlig man i
myk-ket och mångt — det sades en tid, med orätt,
alltför mycket — luterdomen var och blef hans
A och O. Han var en troende man och
omfattade de luterska teologernas „fides, qva
credi-tur" och deras „fides, qvae creditur" med den lugna
visshet, hvarmed endast det fäderneärfda äges
och besittes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
