Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216’
Jag, som hela min barndomstid sett
gudsbarn gå ut och in i vårt hem, sett dem af alla
slag, neofyter och proselyter, ifriga och sjudande,
enfaldiga kristna, lugna och tanklösa vid trons
ankare, skeptiker, hvilka hvar dag brottades med
Gud som Jakob och som en Jakob haltade fram
mellan trosartiklarna, skenheliga stackare — icke
många, det måste medges — jag såg i Topelius
till min förvåning en gammal lärd man, den där
trodde som en jude eller arab. Men det fanns
ju också judiskt blod i hans ådror. Liksom
judafolket trodde på en Guds alldeles speciella
tillsyn öfver sin ras och nation och betraktade sig
som Guds utvalda folk, så föreföll det mig mer
än en gång att Topelius trodde det vårt folk
stod under Guds särskilda vård och värjo.
Nödåren kommo som ett straff, när vi förhäfde oss,
icke som följder af outredda naturlagar,
sammanhängande med jordklotets ställning i det
stora världsalltet och förändringar inom
solsystemet. Likasom egypternas och assyrernas tryck
kändes starkare, hårdare, när judafolket förtörnat
Herren, så var den brutala själfhärskarmakten i
St. Petersburg svårare,1 tyngre att bära, när vi
förgått oss öfverhöfvan i språk-, i ras-, i
brödratvister.
I Topelius minnesskrift öfver »århundradets
sista idealist", Alexander I, finnes ett uttalande,
som är karaktäristiskt för honom. Han säger,
att „kejsarens ingripande i Finlands historia var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
