Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222’
dess ha tjugu år förgått; hvilka oerhörda
framsteg denna nu så alldagliga kemigrafiska konst
representerar förstår numera endast den, som
haft att bråka med de gamla maneren.
Den 14 januari 1888 rann upp klar, kall och
solig. Topelius hade efter mycket betänkande
och, som det tycktes mig, motvilligt gått in på
att „låta festa om sig", han hade från sitt
Björk-udden kommit till staden dagen förut och tagit
in på Societetshuset, där han i den forna
„Tretti-femmån", nu hotellets matsal, mottog de
lyckönskande deputationerna. G. W. Edlund och
jag voro, vill jag minnas, de första på listan.
Vi framlämnade ett exemplar af festskriften, och
jag tolkade i några ord dagens betydelse och
våra känslor för den vördade skalden och
vännen Topelius. Denne, för hvilken skriften var
en öfverraskning, var mycket rörd och blef det
än mer, när han säg, att von Qvantens namn
var med. Som ett tack för vår gåfva och
hyllning bad han att få läsa upp några rader af en
dikt, som han en gång skrifvit om en stör och
ädel ande, som stod på en höjd, vida högre än
den han själf någonsin nått eller gjort anspråk
på att nå; dock kunde han i viss mån i dag,
då hyllningen var så pass stor, tillämpa orden
på sin ringhet. Han nämnde icke den stores
namn, men vi kände igen hans vackra sång
„J. L. Runeberg inför sitt rykte":
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
