Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Sommaren 1873 hade jag studerat
domkyrkan i Lund, aftecknat några af dess detaljer,
beundrat dess plananläggning och sköna
proportioner och kunde därför med godt samvete säga,
att jag kände den tämligen väl. Några år
senare träffade jag vid den oförgätliga Michael
Angelo-festen i Florens den distingerade danske
arkitekten, etatsrådet och kammarherren
Ferdinand Meldahl. Han var nämligen vid de
internationella högtidligheterna i blomsterstaden
representant för Köpenhamns akademi. Under de
sju à åtta dagar vi voro tillsamman blef det ofta
tal om Lunds domkyrka och restaureringsarbetet
därstädes.
„De danske" äro i allmänhet inbundna i sitt
umgänge med svenskar; med icke-svenskar föra
de ett öppnare språk. Hvad man då får höra af
dem om grannarne norr om Sundet är uttryck
för något, som i tiden varit nationalhat, sedan
blivit animositet, och sist öfvergått till en af
politiska och ekonomiska skäl nödtvungen,
långsamt skeende sammanslutning, som, om den
olyckliga tveksamheten i Karl XV:s politik 1863
ej funnits, måhända skulle öfvergått till en
varmare känsla af samhörighet. Bottensatsen i
deras tal är och förblir, för så vidt jag lärt mig
känna dem, en orubblig öfvertygelse att Sverge
visserligen är stort och svenskarne „svaert
månge", men att detta också är allt hvad de
äga i företräde framför Danmark och danskarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
