Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Dö vill jag lugn, ej vård mig hölje!
Blott mina kära vete, men dölje
Hvar jag omsider till slut blef gömd!
Och när det sista kyrkoarbetet, det i Skara,
var färdigt, skref han
Det är det sista i den långa raden
Utaf de verk, för hvilka jag skall svara
Inför kritikens hänsynslösa mara,
Som mäter allt — förutom svårhetsgraden.
* *
*
Den största förtjänsten af att förslaget om
restauration af Upsala domen blef genomdrifvet
tillkommer ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg.
Denne märklige man, som jag första gången
träffade hos en anförvant, rådman Cornelius i Uppsala,
var en af de originellaste personligheter jag
någonsin sett, eller rättare hört. Det var både lustigt
och upplyftande att höra honom 1899 tala, i den
då till sin slutspurt uppseglande norska
konflikten. Bland tidens många hyperhumana och
mjäkiga svenskar var det uppfriskande att höra
hans manliga tal. Nog hade den frågan lösts
på ett mindre ynkligt sätt, om han fått lefva och
och regera. Sundberg höll konsekvent på
kyrkorestaurationen, ty „kyrkan var tarflig", sade han.
Att den var mer än så, därom hade jag kunnat
öfvertyga mig redan sommaren 1873. Min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:25:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/jagkant/4/0149.html
