Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
för Hamburgs murar gick Tysklands gräns, och
Altona, som nu är Hamburgs förstad, var danskt.
I det dåtida Hamburg, denna stad som alltid
reagerat mot inkorporering i det stora
fäderneslandet, var det skandinaviska elementet starkt
representeradt.
Martin Wegelius har gjort en observation,
som är slående sann. Pacius’ musik till svenska
ord är betydligt mera själfständig, mera originell
än hans musik till tysk text. I hans musik till
Topelius’ och v. Q vantens texter träder i själfva
verket fram en ny ton; härstammande från hvad
jag ville kalla den nordiska strängen på Pacius’
lyra. Denna nya ton är förvisso ingjuten af
eller attrapperad efter Topelius, under deras
årtionden långa samarbete i konstens tjänst.
Där fanns hos dessa tvänne män,
diktarenpoeten och diktaren-musikern, en märkvärdig
själarnas frändskap. Pacius har aflyssnat suset
af det Topelianska geniets vingslag, han har,
som ingen ann, känt dess pulsars slag, dess
hjärtas värme, dess barnsliga själarenhet och
mildhet. De båda männen diktade samma slags
lyrik, den ena i ord, den andra i toner.
Detta framgår äfven af att Pacius, liksom
hela hans skola, icke hade öra för den
Runebergska diktens klangfärg, dess rent musikaliska
innebörd (t. ex. i „Kung Fjalar"). Jag minns med
absolut visshet att, före Sibelius, Runeberg
ansågs vara, som det hette, osångbar. Om Pacius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
