Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
skandalen, då Colonnes *) orkester i Paris skulle
uppföra någon Wagner-ouvertyr — Lohengrin
eller Tannhäuser — och publiken mottog den med
en storm af hvisselpipor, skrik och tjut, så att
numret måste inhiberas. Hvad Pacius, som
intresserad åhörde vår berättelse, svarade, mins
jag ej ord för ord, men otvetydigt var, att han
menade det Paris-publiken kanske icke hade så
orätt. Än tydligare framgick hans position i
denna tidens kardinalfråga inom musiken vid ett
tillfälle då Martin Wegelius, redan tidigt en ifrig
Wagnerian, en afton samtalsvis utlade
Wagne-rianismens egentliga innebörd. Pacius hörde på
utan att säga ett ord, utan att vare sig fråga
eller svara, ehuru det nogsamt märktes att flere af
de närvarande gärna skulle velat höra hans åsikt
i saken. När Wegelius slutat, sade Pacius bara
kort och godt: „nå nu ta vi oss en klunk igen".
Själf dyrkare af melodin, inom hvilken han
ju skapat flere saker som än i dag lefva bland
oss, var och förblef han senromantismen trogen.
Huru högt han föröfrigt stod som konstnär,
framgår af det faktum, att dessa hans sånger aldrig
blifvit vulgariserade (jag använder ordet som
superlativ af populär). Ingenting är så ödesdigert
*) E. Colonne var en stor beundrare af Bizet, Berlioz
och Wagner, i allmänhet af den vid denna tid s. k.
framtidsmusiken. Han var ledare för de berömda Conserts du
Chàtelet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
