Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
träd, mitt lifstråd", hviskade hon häftigt upprörd.
„Som dess färger skall mitt lif försvinna och
förgå. Jag skall aldrig blifva frisk".
Tyst och tung till sinnes satt hon i vagnen.
Tårarna runnö stilla ned för hennes kinder.
Modlöshet, trötthet lästes i hennes drag, dessa drag,
som nyss lifvats af hälsa och hopp. Jag förde
henne hem. När aftonen föll på, låg hon i
brinnande feber. Huset var tomt, hennes föräldrar
voro utgångna — hvilket var en lycka. Jag
kokade ett glas punsch åt henne — den
lindrade hennes hosta — svepte om henne, där
hon låg på sin divan, tände lampan och gaf
henne Grillparzers „Das goldene Vlies", som
hon älskade att studera vid denna tid, och
lämnade henne sjuk, förgråten och ensam för att
söka en läkare. Enligt hennes egen önskan låste
jag dörren och tog nyckeln med mig, förvissad
om att jag inom kort skulle kunna komma åter
med teaterläkaren.
Denne var emellertid utgången, likaså ett
par andra yngre läkare, som jag kände. Jag blef
allt mera orolig för min instängda patient. Nå,
får jag ingen ann’, sade jag för mig själf, så får
jag doktor A–; hvar han finnes vid detta lag,
vet jag nog — i Berns salong.
Det dracks duktigt bland en del af
Stockholms yngre läkare på 70-talet. De äldre kunde
ej heller alla helt fritagas från denna svaghet.
Professor Malmstens yttrande: „Om människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
