Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
visste, huru hälsosam konjaken är, skulle de supa
ihjäl sig44, var nog ingen myt; det gick för
öfrigt som ett bevingadt ord genom allt Sveriges
land. Jag gick således till Berns salong, väl
vetande, att min doktor hvarje afton plägade
sitta med sitt kotteri i det sedermera så
världsberömda „Röda rummet".
Min förmodan var riktig. Han satt där, men
att få honom därifrån, var ej så lätt. När jag
omsider fick honom med mig, var en timme
gången. Han var otålig, röd och doftande af denna
för mig så afskyvärda dryck, som är millioner
svenskars glädjekälla — punsch.
Då vi kommo till den sjuka, hade hon klädt
af sig och låg nu i sin bädd och frös.
Läkaren gick bullrande in, i det han sade:
„Kom med och håll i lampan".
Ännu i dag upprör det mig, när jag tänker
på det hårdhändta och vårdslösa sätt, på hvilket
denne läkare undersökte min stackars sjuka vän.
När undersökningan var öfver, gingo vi ut i
yttre rummet, och sade han åt mig bland mycket
annat olämpligt hviskande, såsom han själf trodde:
„Här är ingenting att göra. Hon dör, om hon
ej får komma till södern."
När jag kom åter till henne, låg hon stilla
med halfslutna ögon. „Ja, jag vet det", sade
hon, „jag dör snart, jag har länge vetat det".
Hon sade allt detta stilla, lugnt, som en, den
där gjort upp med världen, utan den ringaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
