Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När vi lämnat Moskva bakom oss, vi reste
tili Nischnij Novgorod, var vännen Beilstein som
förbytt. Hän var som en annan människa, som
en lössläppt skolpojke, när feriedagarna taga
vid. Hän släppte gäcken lös, blef meddelsam,
berättade historier, vitsade på tre spräk, ty iitom
ryska, som ej taltes under hela resan, behärskade
hän sitt modersmål tyska, franska och
engelska. Ja hän taite tili och med svenska, om
det riktigt knep, ty sade hän, alltsedan Scheele
och Berzelius är svenskan också ett kemistspråk,
Beilsteins lustighet var mera än i tysk i
Rabelais’ Voltaires och Hogarths stil. Hän var
i vanliga tali om någon absolut tri från sentimentalitet
och vemod. Hans tai gnistrade men
värmde ej! Hän var ej humoristisk, hellre satirisk
och sarkastisk, men det oaktadt icke alltid
elak. Det tröttnar man snart på att höra. Hans
satir träffade mest den ryska ordrikheten och
pratsamheten och det ryska „schirokaja ruskaja
natura“, den breda ryska naturen, som använder
fem personer, där vi ha en, som icke tål precision,
har ett medfödt obehag för tysk ordentlighet
etc.
Belysande för hans afsky för pratsamheten,
för den nationella fanfaronaden är den lilla episoden
om Skobeleff, som jag omnämner i detta
arbetes första del sida 107. När jag upprörd
förtäljde honom, att vi sett Skobeleff, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
