Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Arboga riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkännagifvande om den mellan dem ingångna föreningen och anhållan
om ny fullmakt i enlighet med den, afgaf han det svar, att någon sådan
kunde han ej utfärda, emedan han ej visste, hvari den gamla var
felaktig.[1] Härtill kom, att ståthållarne vägrade erkänna den nya
regeringen samt på allt sätt gjorde densamma motstånd. I själfva verket
var det de, som vållade hertigen och rådet de största svårigheterna.
I synnerhet gäller detta om Klas Fleming i Finland och hans svåger
Arvid Gustafsson[2], ståthållare i Östergötland. De togo katolikerna i
sitt beskydd och visade på många andra sätt regeringen trots och
olydnad.[3]
Då hertigens och rådets klagomål hos konungen af denne
lämnades utan afseende och försöken att utverka ny fullmakt strandade,
återkom hertigen till sin förut uttalade afsikt att sammankalla
ständerna och med deras samtycke ordna regeringen på ett tillfredsställande
sätt, men nu mötte han motstånd ej blott från konungens utan äfven
från rådets sida. Sigismund hade under sitt besök i Sverige upprepade
gånger förbjudit ständernas hörande om regeringsformen, emedan han
fann betänkligt, att de skulle blifva regerade "icke efter deras rätta
öfverhets vilja utan efter deras egen föreskrifvelse"[4], och denna
ståndpunkt intog han alltjämt; så snart det blef fråga om ständernas
sammankallande, ställde han sig afvisande, och härvid var det
öfvervägande monarkiska motiv, som bestämde honom. Rådet erkände väl, som
redan är nämndt, det berättigade i att ständerna hördes angående en
så viktig sak som regeringens ordnande, men däremot voro de
tveksamma, om någon annan än konungen själf ägde rätt att
sammankalla ständerna. I princip erkände de t. o. m., att det tillkom
konungen ensam, men då i lagen ej funnos några bestämmelser därom, gingo
de slutligen hertigen till mötes och gåfvo sitt samtycke till riksdagens
sammankallande och hållande. För att gifva konungen tillfälle att yttra
sig om denna viktiga angelägenhet och bereda honom möjlighet
att genom formligt förbud inhibera riksdagen, uppställde de
emellertid som villkor för sitt samtycke, att han skulle i tid underrättas om
riksdagen.[5] Som bekant aflät också konungen en skrifvelse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
