Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Arboga riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tillämpa beslutet mot tredskande. Utan inskränkning stadgades
ock, att de, som afföllo från beslutet, skulle aktas och hållas som
Kongl. Maj:ts orättrådige och riksens upproriske och otrogna män, dem
ständerna skulle hjälpa till att emotstå och förfölja, ett stadgande, som
blef synnerligen olycksdigert för rådsherrarna själfva.[1]
Då konungen ej uttryckligen förbjudit[2] riksdagen, hoppades väl
rådsherrarna, i början åtminstone, att ständerna nu som vid kröningen
skulle kunna inverka på konungen, så att han lät det fattade beslutet
bestå och fogade sig efter detsamma, det afsåg ju ej att vara något
intrång i hans makt, det var enligt dess ordalydelse tillkommet på sätt,
som Sveriges lag fordrade och kräfde och som öfverensstämde med
ständernas ed. Rådsherrarna sökte ock på allt sätt göra gällande, att
ständerna ej öfverträdt sin befogenhet; de ville därigenom förekomma
en brytning mellan konungen och hans undersåtar.
Nu befallde konungen emellertid i ofvannämnda skrifvelse[3], att
riksdagen skulle blifva alldeles ”afskaffad”, och protesterade i annat fall
mot de vid densamma fattade besluten, förklarande dem ”ogilla och
alldeles tillintetgjorda”. Det stod dock ej i konungens makt att
”tillintetgöra” ett redan fattadt beslut. Hans bemödanden i den riktningen
måste nödvändigt leda till en konflikt ej blott med hertigen och rådet
utan med svenska folket, emedan det var ansvarigt för beslutets
upprätthållande.[4]
Det var emellertid ej konungens protest enbart, som gaf
anledning till de förvecklingar, som uppstodo i följd af Söderköpings
riksdags beslut, utan det var nu som förut egentligen de kungliga
ståthållarna. Af dessa hade visserligen Erik Brahe[5], ståthållare i Stockholm,
samt Arvid Gustafsson[6] blifvit aflägsnade från sina ämbeten, och Erik
Gustafsson förklarat sig villig att ”samtycka och stadfästa” beslutet[7],
men de fortforo att stämpla och Klas Fleming, den mäktigaste af
ståthållarna, icke blott vägrade att förena sig med de öfriga rådsherrarna om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
