Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Arboga riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslutet utan afgaf i förening med de finska ständerna en formlig protest
däremot.[1] Denna åtgärd var i och för sig sådan, att den berättigade ett
ingripande från regeringens sida på sätt, som stadgades i riksdagsbeslutet,
men då Fleming därjämte betungade finska allmogen med olagliga skatter
för att kunna underhålla den stora krigsmakt, han hade samlad, och
uppträdde mot Ryssland på ett sådant sätt, att den med detta land
nyss ingångna freden mer än en gång äfventyrades, framstod det för Karl
som en riksvårdande angelägenhet, att Flemings myndighet
”förkortades”, äfven om det skulle ske med vapenmakt. Då riksdagsbeslutet
stadgade ett dylikt förfaringssätt, ansåg hertigen som en gifven sak,
att rådet skulle därtill gifva sitt bifall och understödja honom, men nu
var det slut med rådets medgörlighet. Förebärande hvarjehanda skäl
sökte det komma undan. Det föreslog mindre kraftiga utvägar till
lösning af konflikten med Fleming. Det ville afvakta en polsk legation,
som var på väg till Sverige o. s. v. Då hertigen vidhöll sin mening och
bad rådsherrarna besinna, att de ej blott för sina personer lofvat
iakttaga Söderköpings beslut utan äfven förpliktat sig att hjälpa till att
straffa dem, som satte sig upp däremot, erinrade de om beslutets
ordalydelse, att de tredskande skulle ”lagligen kufvas”; det kunde ej bli
tal om lagen, ”sedan det kommit till händerna”.[2] De framhöllo ock,
att till den af hertigen påyrkade exekutionen fordrades samtliga
ständernas bifall. För att kunna bryta motståndet från rådets sida
tillgrep han ett medel, som han mer än en gång med framgång
pröfvat: han hotade att nedlägga regeringen, men ej heller detta visade
sig nu verksamt. Den ofvannämnda polska legationen, som anlände
till Stockholm vid samma tid, som hertigens underhandlingar med rådet
pågingo, och som hade i uppdrag att å polska ständernas vägnar
varna hertigen och rådet samt medla mellan dem och konungen,
kunde ingenting uträtta i den angifna riktningen. Den bidrog
emellertid att stärka rådet i dess beslut att ej falla undan för hertigen, och
därigenom bragtes oenigheten mellan hertigen och rådet till fullt
utbrott. Äfven den mellan hertigen och konungen uppkomna
konflikten skärptes i följd af legationens besök. Gent emot konungens genom
beskickningen gjorda påstående, att konungen såsom rikets
öfverhufvud ägde makt att bjuda och befalla och att ständerna voro skyldiga
att lyda honom, såsom kroppens lemmar voro pliktiga att lyda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
