Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Verkställandet af Arboga beslut i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detsamma i de öfre landsändarna, ville de försvara det med lif och blod.[1]
Adeln och ridderskapet i Västergötland förklarade, att de skulle skrifva
till hertigen, att de ville “blifva vid Söderköpings beslut och intet vidare
inrymma eller besluta“.[2] Men visade de högre stånden benägenhet att
ansluta sig till rådet, så ställde sig däremot bönderna på hertigens sida
med ett eller annat undantag. De visade på mångfaldigt sätt sin ovilja
mot rådet. Rykten voro i omlopp, att det skulle anställas ett blodbad
bland rådsherrarna.[3] Så grep partiandan omkring sig, striden mellan
hertig Karl och Sigismund hade blifvit en strid mellan olika
samhällsklasser af svenska folket.
Om ställningen alltså var betänklig i Sverige, så var den det ännu
mer i Finland. Där hade händelser inträffat, som visade, att det
borgerliga kriget stod för dörren. Klas Flemings despotiska regering, hans
tryckande och olagliga skatter hade framkallat allmänt missnöje i
landet. Särskildt hade han gjort sig hatad bland bönderna i Österbotten,
hvilka han plågade med olagliga och i högsta grad betungande
borgläger. Förgäfves hade de klagat för marsken själf, förtrycket snarare
till- än aftog. De vände sig i sin nöd till hertig Karl med begäran om
hans skydd, och han utfärdade försvarsbref, men dessa aktades af
marsken “mindre än intet“.[4] Då hertigen i följd af rådets motstånd
ej kunde lämna annan och kraftigare hjälp, skall han ha uppmanat
bönderna att skaffa sig rätt på egen hand.[5] Det är dock ej bevisadt,
att han gifvit bönderna en dylik uppmaning, och, förutsatt att det
verkligen varit fallet, så blef verkan blott den, att bönderna styrktes till
en åtgärd, som de helt säkert oafsedt uppmaningen tillgripit.
Alltnog, i slutet af 1596 reste sig[6] bönderna i Österbotten, och snart
följdes deras exempel af grannarna i Tavastland och Savolax; flerstädes
togo de en grym hämnd på sina plågoandar, de hos dem inkvarterade
ryttarna. Väl lyckades Fleming snart besegra de oordnade
bondhoparna, men jäsningen fortfor, och hatet mot Fleming blef i följd af
det omänskliga sätt, hvarpå han behandlade de besegrade, ännu
våldsammare än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
