Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Ständermötet i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksråden. Ständerna tillspordes, om de ville dem för rådspersoner
härefter “känna och gilla“, då somliga af dem “vikit ur“ riket och andra,
som voro hemma, “drefvo hemliga och skadliga praktiker“, och om
de ansågo rådligt, att samma personer vistades på fri fot, eller om de
icke borde tagas i bättre förvar, till dess de “förklarat sig“. I tredje
punkten begärde hertigen veta, om den i Arboga beslutade legationen
skulle “hafva sin fortgång“ och hvilka personer den skulle anförtros
åt. I följande punkt omnämnes konungens skrifvelse med Nykirk,
och med anledning af den frågades, om flottan skulle afsändas till
Danzig och om konungen icke borde anmodas om en försäkring, innan han
begaf sig in i riket. I femte punkten hemställes, om icke konungen
borde påminnas om hvad som af honom “i handling blifvit
öfverträdt“. I sjätte punkten spordes, om ständerna ville taga i förhör
och anställa ransakning med de personer, som “lagt sig upp“ emot
rikets “allmänneliga“ beslut och af hvilka “en part“ tagits i fängsligt
förvar.[1] I sjunde uppmanas ständerna att yttra sig om hur det i
Finland uppkomna “bullret“ skulle afskaffas.[2]
Af adeln finnas tvenne svar å dessa punkter. Det ena, här betecknadt
med I, är allt annat än gynnsamt för hertigen. Det andra, betecknadt med
II, är affattadt i mer hofsamma ordalag och afviker äfven till innehållet
i åtskilligt från det förstnämnda. I båda förklaras den i riket uppkomna
oredan böra afhjälpas på sätt, som stadgas i Söderköpings och Arboga
beslut.[3] Sedan adeln på detta sätt förklarat sig vilja stå fast vid dessa,
yttrar den sig om den mellan hertigen och rådet uppkomna
oenigheten. Denna beklagas, emedan den lände riket till skada. Såsom
medel till dess afhjälpande föreslogs i båda svaren en beskickning af adeln,
som skulle uppmana rådsherrarna, hvilka “inrikes“ voro, att förena sig
med hertigen och öfriga ständer. Hjälpte ej förmaning, så skulle enligt II
handlas med dem efter Söderköpings och Arboga beslut.[4] Legationen till
konungen förklarades vara högeligen af nöden. I I öfverlämnas åt
hertigen och rådet att därom öfverenskomma enligt Arboga beslut. I II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
