Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Hertig Karls första expedition till Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanonerna på slottet spela och anställde någon skada bland fartygen,
hvarför Karl lät flottan taga en omväg till en udde Ruskiakallio, en
fjärdedels mil från slottet, och där började han landsätta trupperna.[1]
Snart infann sig emellertid Arvid Eriksson med sin styrka, och då han,
som det synes, sökte hindra landstigningen, uppstod en strid, som
slutade därmed, att finnarne drogo sig undan till slottet och läto
svenskarna i ro taga udden i besittning.[2]
Finnarne hade alltså “lagt sig“ fientligen upp mot hertigen, och denne
var följaktligen berättigad att bruka “allvar“, men för att ytterligare
styrka sitt påstående, att han var kommen i fredliga afsikter, skref
han samma dag, skärmytslingen vid Ruskiakallio ägde rum, på nytt
till Arvid Eriksson och föreslog en underhandling emellan utvalde
ombud från hvardera sidan.[3] Och nu fann Arvid Eriksson för godt
att afgifva ett skriftligt svar. I detta förklarade han, hänvisande till
sin instruktion, att han var alldeles “förbjuden gifva sig i handel med
någon, som emot högbe:te K. M:s myndighet något företagande
varder“. Men på samma gång erinrade han ock om den skrifvelse[4], finska
adeln och krigsfolket aflåtit till hertigen och rådet, i hvilken de bestämdt
förklarat, att om konungen anmodade dem något, som var emot hans
ed, så “ville de för ingen del därtill samtycka utan vara öfverens med
rikets ständer sådant emotstå“.[5] Häraf framgår, att Arvid Eriksson
befann sig i samma förlägenhet som rådet och många andra. Genom
sin ed och det ämbete, han innehade, var han bunden vid konungen,
och så länge denne ej gjorde sig skyldig till uppenbart edsbrott, ansåg
sig Arvid Eriksson ej kunna öfvergifva hans sak. Å andra sidan var
han ej likgiltig för de skäl, Karl hade att anföra till försvar för sitt
handlingssätt. Det framgår tydligt, att också han hade blicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
