Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Hertig Karls första expedition till Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppen för de faror, som hotade fäderneslandet, om den uppkomna
söndringen ej bilades. Han erbjöd sig ock att råda bot på de
missförhållanden, som så länge härskat i landet. Han lofvade afskaffa all oenighet
och tvist, borgläger och andra pålagor, som voro emot lagen, samt
befordra dem till straff, som öfverträdt densamma. Han ville alltså införa
ett lagligt regemente i stället för det våldsregemente, som Klas
Fleming utöfvat; mer ansåg han sig ej kunna lofva.
Hertigen kunde naturligtvis ej vara nöjd med detta svar, huru
försonligt det än var och huru vackra löften det än innehöll. Han
fordrade ingenting mindre, än att Arvid Eriksson och hans anhängare skulle
göra gemensam sak med honom och de öfriga ständerna och således
erkänna det berättigade i de åtgärder, som vidtagits i Sverige efter
konungens afresa, framför allt hans riksföreståndarskap.[1] Innan han
grep till hårdhandskarna, ville han dock pröfva ännu ett sätt för att
komma till förlikning. I Stockholmsbeslutet stadgades, som vi veta,
att ständerna genom några af sitt medel skulle till “öfverflödighet“
försöka, om finnarna med godo kunde ”bevekas” till den ”rätta vägen”.[2]
Han lät därför några af adeln och krigsbefälet, som voro honom
följaktiga, skrifva till finska krigsbefälet och föreslå ett samtal samt fordra
gisslan för ett sådant, hvarjämte framhölls, att den föreslagna
underhandlingen ej vore stridande mot Arvid Erikssons ed och instruktion,
alldenstund hertigen ej företagit sig något mot Kongl. Maj:ts myndighet.[3]
I det svar, Arvid Eriksson m. fl. af krigsbefälet afgåfvo härå,
vidhöllo de sin förut uttalade mening, att en underhandling ej läte förena
sig med den hörsamhet, de voro konungen skyldige. Gentemot
föregifvandet, att hertigen ej inlåtit sig på något olagligt, erinrade de om
att rådet ej gifvit sitt samtycke till expeditionen. Dessutom hade
hertigen efter att hafva afsagt sig regeringen återtagit densamma emot
konungens vilja och förbud. De visste väl, sade de, att hertigen ville
sätta sig i besittning af Åbo slott[4], men konungen hade uttryckligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
