Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - XLVI. Parcernas bok. 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att vara ensam — det är lif, Ur allt,
det Ur vårt väsens grund; det Ur att fatta,
att känna varmt, fast allt kring oss Ur kallt,
att ödmjukhetens storhet riktigt skatta.
I tusen droppar tankarna sig strö
bland livardagslifvets tomma, slitna hjärnor.
Men här de svälla till en väldig sjö
som i sin spegel famnar himlens stjärnor.
Må hvarje mänska till den öknen fly!
Det gjorde Han i ensamhetens fasta,
såg natten mörkna och såg dagen gry
oeli stjärnorna i sina kretslopp hasta.
En skrift, ej tydd här nere på vår jord,
Han läste uti himlahvalfvets under
och hörde mystiska och helga ord,
som blott förnimmas uti nattens stunder.
Han fattade den lefnadslust och saft,
som plantorna från rot till krona fyllde,
och kände själf granitens hårda kraft,
då månen med sitt sken dess vägg förgyllde
Men si! En mörkrets ängel trädde opp.
Hans mun förvridits af de lömska skratten,
och spår af blixtar syntes på hans kropp,
då han af ängeln vräkts i afgrundsnatten.
Han stod där segerviss med trotsigt hån
och sporde lugnt: “Hvi töfvar du att handla,
i fall du hungrar? Om du är Guds son,
må dessa stenar du till bröd förvandla!“
Han talat. .. Kristus tvekade en stund.
Han stod inför det värsta prof i lifvot
— en gåta, om hvars syftemål och grund
ej ens af korset svar kan blifva gifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
