Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - LXVI. Själen mimosa. 1903
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädesvis ästetisk art. I “Allegori“ drömmer han, att
han kom in i ett sällsamt tempel, fullt af musikaliska
instrument från olika tider. Af ett andeväsen befalldes
han att i denna massa söka rätt på sitt instrument, men
om han gissade orätt tre gånger, vore han förlorad. Utan
tvekan grep han ett instrument och rusade ut, hörande
ett vanvettigt skratt bakom sig. Diktens egendomliga
af-slutning är något dunkel, men allegorins mening
öfver-hufvud är väl att antyda dels den poetiska
värksam-hetens mångsidiga rikedom, dels hans egen individuella
eklekticism och den poetiska ingifvelsens oreflekterande
plötslighet. — I “Poesi“ liknar han dikten än vid en
gam, som suger hjärteblod, än vid en uggla, som rufvar
i det fördolda, än vid en siska, som kvittrar vid bäcken.
2. Ströftåg med ur Dante lånadt motto: “Incipit vita
nova“, besjungande återgången till naturens modersfamn
under vandringar i romantiska landskap bland kloster och
ruiner (ex. “Olivlunden vid Gardasjön“). — I “Hvita
frun“ erinras om den gamla spöksagan, som är känd äfven
i böhmiska slottslegender (t. ex. i Rosenbergska
familje-traditionen på slottet Krumlau i Böhmerwald). Här får
dock sagan en modärn humoristisk upplösning, i det att
en arkitekt, som öfvernattar i en förfallen riddarborg,
kommer underfund med att vålnaden är — . kastellanens
dotter, som midt i natten smyger sig ut från
riddar-våningen.
3. Ur lifvet, genrebilder och impromptu, hvaribland
märkes dikten “Förlåtelse“ såsom något ännu högre än
kärleken, en reflex af Gud själf.
4. Sånger om lyckan. “Vi mänskor — heter det
i en af dessa dikter — äro vår lyckas fiender. Hon
finnes i vårt bröst, men vi vilja ej tro det. Vi förstå ej
att bära lyckan och äro ej värdiga att njuta henne.“ I
“Legenden om lyckan“ träffas i ett värdshus på alperna
tre pilgrimer, som ärna sig till det heliga landet. Under
samspråk erfara de, att de hafva samma syftemål, ehuru
bevekelsegrunderna äro helt olika. Den förste vallfärdar
«dit, därför att han ej funnit lyckan annorstädes. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
