Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 2. Naturen och hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskande och ger dem sin välsignelse: “Blott kärlek varar
i denna världens rök.“ — I “Lärkträdet“ (XXXIX) ger
kärleken ny glans åt hjärtat, likasom månskenet föryngrar
det gamla trädet, och i “Siciliansk eklog“ (XIX) täljes
en sydländsk kärleksidyll om
“de båda iilskande, som drömde sillla
vid sång af näktergal och Acadinas källa.“
Nästan ordagrannt har Vrchlickÿ efter Gréard’s
ut-gifna “Lettres complètes“ poetiskt återgifvit brefväxlingen
mellan Abailard och Héloïse (XXV) och det kan vara af
komparativt intresse att se, huru mycket större poetiskt
värde denna naiva parafras har framför t. ex.. Bürgers
ordrika, efter Pope’s “Eloisa to Abelard“ fritt gjorda
omarbetning eller den elegiska sentimentaliteten i Mâchas “Abelard
Heloize“. Abailard prisar sin lycka:
“Hvad äro världens bispar, präster, munkar
och själfve påfven, som med mitra prunkar?
En Lazarus, ty kärlek de ej känna!
Jag är ett helgon — helvetskval dem bränna.
Jag älskar och har kommit himlen nürmre.“
Hon å sin sida tvekar, om hon skall i brefvets
underskrift kalla honom för sin herre, fader, make eller broder,
men slutar med att välja det enkla: “Jag är din Héloïse.“
Af Vrchlickÿs diktsamlingar kan man ock se, huru
han själf genomleft alla kärlekens faser från vårens första
knoppning i “Drömmar om lyckan“ till höstens ruskiga
skurar i “Fönster i stormen“. Diktsamlingen XXVIII är
ännu ett lofprisande af kärlekens sensommar, och i
“Kärlekens karneval“ (XXXI) göres den mondäna, sinnesyra
älskogen till föremål för hans halft gäckande vitterlek. Men
äfven i de fall, där Vrchlickÿ låter den naturliga
sinnligheten taga ut sin rätt, förblir hans sångmö kysk, likasom
“Fryne“ (XI) står naken inför sina domare: “Ho kan på
dig (poesi) väl kasta första stenen, när han dig skådar i
din äkta fägring?“
Emellertid skönjes redan i “Demonen kärleken“
(XXVI), att kärlekens tragik och lidelsens vådor icke lämnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
