- Project Runeberg -  Jaroslav Vrchlický. En litterär studie /
180

(1904) [MARC] Author: Alfred Jensen With: Jaroslav Vrchlický - Tema: Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 2. Naturen och hjärtat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i dunkla nattens sammangjutna snår;

där det af skalbaggsvingar guldlikt blänker;

där marmorraden af statyer står

med gamla, tomma vaser uti handen:

där hösten fäller gula löf på sanden:

där ekorrn gör på grenar muntra språng;

där hagtorn ibland hvita rönnar blommar;

där snåren hägna skogens helgedomar;

där rosen andas mildt vid fågelsång;

där hinden varligt smyger sig till brunnen,

där hennes törst ur vågen ostördt släcks;

där man till hviskning knappt törs öppna munnen,

att ej naturen ur sin dvala väcks;

där man vid källans tysta sorl förnimmer

najaders dans, af vattenpärlor stänkt;

där gräset lyser med ett brokigt skimmer;

där stjärnehimlen sig till jorden sänkt. . .

Hon spelade. O kärlek!- Längtan! Svek! . . .

En stilla aftonstund jag satt med henne
på den där bänken under lummig ek.

Jasminer slingrat sig kring hennes änne,
och svärmiskt njöt hon deras dofters smek.

Små droppar efter rägnet bladen hyste,
i klara luften dagg på mossan lyste,
och ömt en dufva i skymundan kved.

Min hand till hennes fingrar hastigt gled.

Jag bad, hon skulle lösa upp sin fläta
och breda ut den i naturligt skick,
tills natten höljt oss under doket täta;
jag bad att få en enda liten blick;
jag bad ...

I sången plötsligt ljöd en annan,
en sällsam ton. Förskräckt jag lyfte pannan.

Hur hemsk och dof lät ej klaverets klang!

Det ekade så klagande därinne
som uti ett på hopp bedraget sinne,
och det vardt tyst.

Det var en sträng som sprang.
Hon sjönk på stolen ned. Mot hvita handen
hon stödde kinden. Hennes klädning sken
i spöklik glans, liksom när dömde anden
i natten kretsar omkring grafvens sten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:25:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jajaroslav/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free