Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 3. Patriotism och “kosmopolitism“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I poemet “Böhmen“ (XXV) utbrister han: “O jord
af tårar, tankar, blod och bragder, stor i din rikedom,
än större i ditt fall! Slit bort skuggornas tunga slöja och
bind fast din gamla äras diadem!“ — Då skalden i
“Morgon på Petrin“ (XXV) gick uppför kullen vid Prag i
morgontöcknet, drog han sig till minnes, huru det öechiska folket
burit lidandets kors; de röda blommorna tedde sig såsom
blodspår, den tunga dimman var full af suckar, och daggen
blänkte som bittra tårar. Och i “Mater dolorosa“ (LI)
påminner den bekanta madonna-bilden på Karlsbron om
modem fosterjorden, som sörjer sin förlorade son: folket.
— I sonetten “Hvad är vårt?u (XX) synes honom
landets arfvedel ligga endast i dess blod, som gjutits på
slagfälten och någon gång svallat upp, samt i dess enkla
klagande visor och i de tårar, som olyckan prässat fram:
“Se där vår rikedom — blott nöd och möda —
som knappt för barnasagor räcker till,
men dock kan frälsa, om blott folket vill.“
Bland sina “Drömmar“ (XLIX) skulle han hälst
vilja se en landsman lutad öfver Jungmanns cechiska
ordbok och lycksaligt utbristande: “Ja, vi äro och vi skola
lefva såsom ett folk!“ — “Balladen om den brinnande
elden“ (LXIII) besjunger fosterlandskärlekens låga, som
aldrig kan slockna: “Vi ha fördragit alla bördor och slag,
och själfva välte vi grafstenen öfver öss. Men elden brann
ändock i hjärtat, stenen sprängdes och hjärtats is smälte.
Flamman från bålet i Konstanz (där Hus aflifvades) är
osläcklig.u Och samma tro på fosterlandets varaktighet
framlyser ock i det tunga, till författarinnan Eliéka
Krasno-horskå dedicerade
Kvädet om fosterjorden (XLIX).
Det åldrats — jag nu mer det vet.
Men vinden det kring fälten bär,
och hvart du spanar, höres det,
och däri Herrens ande är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
