Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 1. Dante och Goethe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öknen. Han lider sedan skeppsbrott. och påträffas vid
stranden af röfvare. Han ber, att de skola binda fast
honom vid ett kors, att han måtte lida Frälsarens
martyrskap, och lönar dem därför med guld. Men en röst
ropar åt honom med åskans dån, att han är ett
vanmäk-tigt barn, ej en jätte.
Hilarión:
“Hvem vågar tala? Hördes ej ett ljud?
Hilr talar jag, Hilarión, blott med Hud.
Jag skådar endast himmel, haf och öken.“
Rösten:
“Men ej eländet i ditt hjärtas töcken!“
Anden befriar honom från bojorna, för att han skall
kunna bli en dådkraftig man, och uppsöker honom sedan
i en hydda, där han legat sanslös. Han måste först inse
sin egen villfarelse, innan han kan hjälpa sina
medmänniskor; han måste döda sin själfviskhet och fatta den stora,
den barnsliga kärleken. Ja, han måste älska jorden och
människorna! — Men i sitt brinnande trosnit vill han
kull-störta Baal-Tsephons afgudabild. Då bannas han åter af
rösten, hvilken säger sig vara jord-anden.
Hilarión:
“Jordens ande? Jorden, väckt
upp till lif af himmelsk fläkt,
är dock endast stoft och mull.“
Rösten:
“Men af mänskoknotor full!“
Hilarión:
“Jorden, sköljd af tidens flod“ . . .
Rösten:
“Men dock röd af mänskoblod!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
