Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 2. Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och grät öfver honom. Underbart vackra äro hennes ord
till brodern *): Det är lönlöst att söka den helige Patriks
graf; mänskliga lidelser och förvillelser äro endast skuggor,
och skulden är till finnandes i människans eget hjärta.
Han vaknade och kände sig såsom en ny människa med
frid i hjärtat, lugnt bidande sin slutliga hädanfard.
* *
H*
Men har Vrchlicky allvarligt förstående för flydda
tiders religiöfca känslolif, saknar han lika litet som Öech
ett humoristiskt sinne för klosterväsendets skuggsidor, dem
han gisslar med gröfre eller finare satir. Här märkas främst
några komiska legender i diktsamlingen XIII. Då den
helige Franciscus kommer till himlen, saknar han sina kära
djur, särskildt storken, och ber därför Gud att få ta
honom dit upp. Detta bifölls. Men storken generade
helgonen med vingflaxande och läten och nafsade ofta efter
Maria Magdalenas gloria. Han skickades därför stundom
ned till jorden med en liten ängel, då ett barn föddes. —
I “Kväll ssamtal“ prata munkarne om olika ljuds
företräden: psalmsång, klockeklang, korkars smäll o. s. v. Men
den yngste brodern teg, ty han hörde, huru två kysstes
bakom muren, och abboten fann sig plötsligt föranlåten att
göra uppbrott till aftonbönen. — I “Legend från
Opa-tovice“ besöker herr Kolsa ett kloster för att få se dess
förmenta klenoder, men berusas och drömmer i vinkällaren
om guld och ädla stenar bland de lustiga bröderna. Och då
lian vaknat upp från dröm och natt,
sa’ priorn midt i grinet:
“Ar ni belåten med vår skatt?
Hvad tvcker ni om vinet?
Ty denna skatt är allra störst,
och här man gärna rastar.
Den gifver bot mot kval och törst,
och dum är den, som fastar.“
*) Se öfvers. i Alberts antologi sid. 160—61.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
