Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 2. Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tas ett lik, och biskopen beskärmar sig öfver att
stanken förtar den goda matlusten.
Åtskilliga motiv äro ock lånade från den skräckfulla
feodaltiden med dess skarpa sociala motsatser. I “Bärget“
(XIX) hade den hjärtlöse konungen midt emot sin borg
byggt ett fängelse i stället för kyrka och däri inspärrat
sina egna söner, som han misstänkt för stämplingar mot
kronan, samt krigsfångar och Aram, hvilken vågat
förehålla fursten hans grymhet. Men då kungen skall fira
ett nytt biläger, uppenbarar sig Aram med hämndens fackla.
— Snarlikt är innehållet i den psykologiskt fördjupade
sägnen om “Bligger gisslet“ (XVIII), som under en
belägring spelar tärning med onda andar och slår dödens kast,
hvarpå han lefvande inmuras i den förrådda fästningen,
samt i “Tribut och tionde“ (XIX). Då riddaren af
Böckel-burg af en munk klandrades för att han utplundrar folket
så, att det ej kan betala tionde, red han ut och antände
kyrkan under gudstjänst. Några dagar efteråt kommo
spannmålslass till slottet och insläpptes; men däri voro
gömda beväpnade bönder, som innebrände både grefve,
grefvinna och munk. — “Eon de Stella“ (XXV), den
dåraktige fanatikern i Bretagne, som hört sagan om den
sofvande Merlin och förbannade det kyrkliga prästerskapet,
förföljdes af baronernas krigiska skaror, mot hvilka dessa
kättare stodo alldeles vapenlösa. Tellmark dödade deras
höfding och förde hans hufvud till sin borg, där
dryckes-hjältarne ville ha det såsom en bordsprydnad. Men
Tellmark gjorde anspråk på “Stjärnornas son“ och kastade
ned det från en balkong, därför att det förmätet sträfvat
mot höjden.
“Vid vilda tjut det slängdes ned, men hann
(lock ej i afgrundsdjupet bli begrafvét,
ty si, det glimmade allt mer och svann
liksom en stjärna uti stjärnehafvet.“
Ren parodi på riddarlifvet är “Balladen om näsan“
(XIII). Den utarmade grefve Sigurd i den tomma borgen
drar sig till minnes, att en af hans lysande förfäder haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
