Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ländska minnen, Kristo Botjov föddes juldagen den 25 Dec.
1847 g. st., hvilket enligt den nya tidräkningen motsvarar
den 6 Jan. 1848. Han var sålunda, kan man säga, ett
revolutionens barn, född att lefva och dö i stormen. Enligt
bulgarisk plägsed, fick han i dopet Frälsarens namn, eftersom
hans födelsedag inföll på den dag, som i almanackan bär
namnet Kristus. Som det var det första barnet i familjen
och därtill en gosse, vardt glädjen synnerligt stor i det enkla
huset. En bulgarisk faders ömtålighet i fråga om den
nyföddes kön går så långt, att han mången gång ej under hela
första året vill se sitt eget barn, om det är en flicka, och
en moder, som blott har flickebarn, blir stundom utsatt för
öppet hån och förbannande skymford.
Kristos fader, skollärar Petko — daskal, såsom han
vanligtvis kallades efter det grekiska didaskalos — var också
utom sig af förtjusning hela juldagen. Men så var det också
en präktig pilt, hans förstfödde: välbygd och stark, med bred
panna och stora, svarta ögon. Föräldrarne voro hederliga,
ansedda människor af medelstånd, och daskal Petko styrde
nästan som diktator i byn. Han hade studerat i Odessas
seminarium, kunde grekiska och var en för dåtida
förhållanden värkligt bildad man. Hans karaktär var viljefast och
ärlig, och då han gick på bygatorna, beundrade man allmänt
hans ryska pels och ståtliga figur. I Kalofer hade han blifvit
lärare år 1845 och gifte sig året därpå med Ivana Stojkova,
en vacker kvinna af äkta bulgarisk typ. Stojanov träffade
henne personligt år 1886, ett par månader sedan hennes
yngste son stupat på Slivnitsas^slagfält och 10 år efter Kristos
död. Hon talade om dem utan veklagan och gladde sig öfver
att ha fatt upplefva Bulgariens pånyttfödelse. Då samtalet
föll på den yngste sonen, sade hon lugnt:
— Han gick från mig ung och grön, den stackars
gossen! Hur ofta sade jag honom ej, att han borde vänta! Men
han var ung och dåraktig och lydde ej. Gud vare hans arma
själ nådig! Hur lik var han inte sin far! — Därvid vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
