Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har äran, började Botjov med högtidigt allvar,
vara er ödmjuke tjenare Kristo Botjov, född i Kalofer och
f. d, studerande i Odessa. Min herre 1 var öfvertygad om
att jag under hela mitt lif aldrig känt så lifligt som i afton,
att jag är bulgar, att jag har något att lefva för och vara
stolt öfver. Lefve edert namn! lefve eder berömda skara
och lefve hajduternas släkte! Fiån denna stund är jag er
trofast och oskiljaktige kamrat, om ni tillåter! —
Detta lilla tal, som måste förefalla oss något skrufvadt
och svulstigt, framsade Kristo med sådan öfvertygelse och
kraft, att till och med Hadsji Dimitar tog intryck däraf.
Han räckte den nye vännen sin grofva näfve och bjöd honom
taga plats vid det stora bordet. Kristo, som ej lät säga sig
två gånger, svarade ögonblickligt med att kasta fram två
lira på bordet — en del af de pänningar, som anslagits för
hans studier i Moskva. Med en så klingande
rekommendation blef han hjärtligt välkomnad af de andre; då han
berättade sina öden, ökades deras aktning for den unge
landsmannen, och den kulminerade, då Kristo deklamerade sitt
poem »Fader och son» med vanlig känsla och eftertryck.
Hajduternas ögon voro bokstafligt fyllda af tårar, och då
de smekande hemlandstonerna förstummats, tyckte de sig —
säger ett ögonvitne — »hafva hört en ängel» . . .
Så förflöt natten angenämt och bullersamt, utan minsta
tanke på den ovissa morgondagen, utan tanke på att de
snart måste skingras som agnar för vinden och utan aning
om att de allra fleste förgäfves skulle spilla sitt blod för
sitt lands pånyttfödelse. Dels saknade insurgenterna då ännu
tillräckligt pänningemedel för utrustningen, dels hade
rörelsen ännu för litet rotfäste i moderlandet. Panajot Hitovs
krigiska ströftåg år 1867 hade förrunnit i sanden, och den
skara af 160 man, som Hadsji Dimitar och Stefan Karadsja
våren 1868 uppställde, rönte samma öde. Vid floden Jantra
nära Svischtov öfverskredo de oförvägne hajduterna den
breda Donau, drogo modigt in i landet, men dukade snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
